I STADEN SÄTER förvärvade sämskmakaremästaren Anders Sandberg den första maj 1699 för 200 daler kopparmynt "Sahl. Rådmannen Jöran Jöranssons gård" och erhöll laga fasta härå den 29 april 1702. I ungefär hundra år utgjorde denna gård hemvist för de första generationerna Schubert i Sverige. Säters domböcker hava en del att förtälja om denna "Finn Görans Tomt", som den även kallades. Efter Anders Sandbergs död tycks den hava styckats i mindre delar, som arvingarna delade sig emellan, men vid tiden för Sandbergs köp måste den hava varit av betydligt omfång, hur stor låter sig nu ej bedöma. Dess förste av mig kände ägare, Göran Göransson, hade varit rådman i Säter, men "blef afsatt från sysslan" och dog 1699.
Till denna gård flyttade nu mäster Anders Sandberg med sin familj. Han var född i Säter omkring 1640 och dag därsammastädes 1711. Han synes hava varit en välsituerad man och finnes upptagen i stadens uppbördslängder sedan 1684 - de tidigaste längder som nu finns i behåll. Två gårdar i staden voro hans och han erlade i flera år de högsta kontributionerna bland borgerskapet. 1708 hade han i sin tjänst två drängar och en piga och tävlade härutinnan endast med borgmästaren och rådmännen. Tilläggas bör kanske också, att han skattade för nyttjande av 'peruque" och hans hustru för "fontage" Anders Sandberg begravdes i Säters kyrka den 20 augusti 1711 "i stora Korsgången". Enligt anteckning i Säters dödbok skall han hava "warit en stilla och sachtmodig man" i sitt äktenskap med Anna Olsdottcr från Lervik - en, liten by strax invid Säter - hade han sex barn, tv:s söner och fyra döttrar. Äldste sonen Bengt blev gesäll i faderns yrke, men avled redan 1716. Vid denna tid fanns emellertid en måg i huset, som kunde fortsätta rörelsen, nämligen Berndt Johan Schubert, stamfader för den svenska grenen av släkten Schubert. startsidan
När Berndt Johan Schubert inkom till Sverige och var han är född har det tyvärr ej lyckats mig att utforska. Enligt traditionen skall har hava invandrat från Pommern, t.o.m. näst fly därifrån. Om detta är riktigt, skulle man måhända kunna väga gissningen, att anledningen varit rädsla för den soldatpressning, från vilken befolkningen i Sveriges tyska besittningar efter slaget vid Poltava var utsatt. För denna gissning kunde möjligen tala, att han 1712, då han första gången uppträder inför Säters magistrat, säger sig "ingen wijst sitt Resepass, hwarföre ock ingen kunnat wetta, hwarifrån han kommit eller om han något Resepass haft”.
Tyvärr fattas i Säters domböcker det sista kvartalet 1711, d.v.s. just den tid, då han efter allt att döma slog sig ned i Säter. Detta är så mycket mera beklagligt, som protokollen annars med noggrannhet anteckna nyinflyttande med angivande av deras härkomst. Att Berndt Johan inkommit i landet ensam torde åtminstone vara antagligt. I Säters böcker från denna tid finnes ingen mer Schubert, ej heller står någon med detta namn fadder åt hans många barn. Oriktig måste uppgiften i Örnbergs Ättartal vara, att han tillsammans med tio bröder tjänat i Fredrik den Stores här, ty vid tiden för denne furstes tronbestigning hade Berndt Schubert varit död i tolv år. Under första hälften af sjuttonhundratalet fanns likväl åtminstone ytterligare en Schubert i Sverige, nämligen en 1733 i Kristianstad född vagnmakare Johan Ludvig. I Greve Adam Lewenhaupts arbete ”Karl XII:s Officerare" finnes även omnämnda tre i Tyskland födda officerare med detta namn. Något samband mellan dessa och min svenska stamfader har jag ej lyckats utforska.
Tills vidare måste jag därför åtnöja mig med att konstatera, att i Säters kommunionslängd för 1711 förekommer för första gången sämskmakaregesällen "Berent Johan Schubert" såsom boende i sämskmakaremästaren Anders Sandbergs hus och född år 1690. Möjligen har han vunnit anställning där i samband med Sandbergs år 1711 timade frånfälle för att biträda änkan i rörelsens bedrivande tillsammans med hennes son Bengt. 1716 blev han mästare och avlade den 7 april s.å. sin borgared. Samma år anhöll änkan Sandberg, med anledning af sonen Bengts död, att få på sin måg överflytta sin andel i sämskmakarstampen och därmed synes han helt hava övertagit rörelsen.
Den 19 december 1713 hade han gift sig med Elisabeth Sandberg, då blott 19 år gammal. Hon var född i Säter den 3 juni 1694. startsidan
Av Säters domböcker att döma synes han hava varit en. ganska hetlevrad och påstridig herre. 1712 dömdes han för "oqwädesord" av ett slag, som åtminstone numera ej går att återgiva i tryck. Några år senare var han mycket ivrig att få en viss Mats Persson från Heden dömd för samma "brott", men tycks ej hava haft framgång härutinnan. Vid ett 1730 förestående rådmansval uppträder han vid kandidatnomineringen med ett anförande, som hade kunnat stå hcncm dyrt. Efter påpekande att hittills blott handlande varit representera de bland rådmännen, yrkade han nämligen att denna gång handtverkare borde väljas och tillade, "Där nu intet twänne Handwärkare skulle få blifwa Rådmän, så håller jag Magistraten misstänkt" samt att "där han velat muta sig dertill som Soml. hafwa giordt": Rätten drog sig tillbaka för enskild överläggning och man skulle ju hava kunnat vänta sig en. ordentlig näsbränna åt mäster Berndt för dessa vanvördiga ord. Men vad nu orsaken kan hava varit, när rätten åter framträdde, var det för att föreslå borgerskapet till rådmän -- två handtverkare. Berndt hade emellertid fått blodad tand och förklarade, att, ingen av de föreslagne döge då den ene vore för enfaldig och sjuklig och den andre ej kan skriwa, utan bör tagas sådana Personer af Handtwärkarna, som kan se på bokstäfwer hwad som skrifws". Det är tydligt att han sjäv ägde denna talang och ej ansåg sig "enfaldig". Någon tillrättavisning av domstolen fick han ej, däremot blev hans svåger plåtslagarmästaren Michael Crom, som, påtagligen på Berndts inrådan, inlämnat en skrift med enahanda yrkande, kraftigt tillhållen att "för sådant härefter til wara taga, uthan blifwa wid sin handtwärk och hammar”. Vilka planer Berndt än må. hava haft med sitt brandtal, så blevo hans förhoppningar gäckade. Av ett nittiotal röster erhöll han blott 17. Vid det näst följande rådmansvalet var han redan död.
Att han, åtnjutit anseende som skicklig inom sitt fack framgår av ett magistratsprotokoll av så sent datum som 1766, där sonen Michael åberopar honom för att få rättighet att öppna egen verkstad och Sämskmakare-Embetet förklarar, att Berndt Schubert "varit en ibland de bästa Mästarne i Ämbetet samt Schubert sielf en beskiedelig och skickelig arbetare".
Mot slutet av sitt liv hade han i sin tjänst två drängar och en piga samt betalade bland de högsta skatterna i staden. Han synes således hava väl förvaltat svärfaderns verkstad och skaffat sig en god ekonomisk ställning. startsidan
På Finn Görans Gård, även Plåtslagargården kallad, bodde Berndt med sin familj. Genom att jämföra en gammal karta från midten av 1700-talet, där husägarnes namn stå angivna, med den nuvarande stadsplanen, har jag lyckats att identifiera gården såsom varande den som ännu i dag bär numret 60 liksom på Berndt Schuberts tid. Den nuvarande gården är tydligen blott en del av den "Finn Görans Tompt", som Anders Sandberg 1699 hade inköpt. 1718 förvärvade Berndt Schubert av sina svågrar Michael Crom och Anders Lundberg deras andelar i huvudgården, men ett angränsande område, bebyggt med uthus, var ännu 1775 i familjen Croms ägo och ett annat ägdes av familjerna Crom och Schubert gemensamt. 1767 den 30 november förvärvade min farfars farfar, åldermannen Michael Schubert, tomten nr. 60 av Berndt Schuberts arvingar och i den förres bouppteckning av 1796 återfinnes densamma. 1800 den 19 maj försåldes gården på auktion för 272 Riksdaler till kopparslagaren Anders Gustaf Wikman och går därmed ur släkten efter att hava varit i dess ägo under 101 år. Wikman ägde gården ännu 1828. 1839 uppgavs som dess ägare handlanden G. Wikman i Gävle och 1840 dennes måg kopparslagaren och rådmannen i Säter Christofer Hägg. Den senares sonhustru är 1924 i besittning av gården.
Vid mina besök i Säter somrarne 1923 och 1924 fanns å tomten nr. 60 en vacker gammal 1700-tals byggnad av stockvirke i fyra längtar, hopbyggda kring en rymlig gård. Den gamla inkörsporten hade ett konstfullt lås med smidd portklapp, över porten åt gårdsidan satt en hissbalk liknande dem man ännu ser i Hamburg och de holländska städerna för uppforsling av varor på loftet. Den ena längan innehöll boningsrum, den andra stall och ladugård, den tredje vagnslider och den sista hade tydligen varit verkstad. När huset uppförts är obekant, men det förefaller ej otroligt, att det skett av den förste Schubert eller hans svärfader, åtminstone beträffande vissa delar. Boningshuset har i senare tid brädfodrats utvändigt, men bevarar ännu och även invändigt en ålderdomlig prägel.
Tyvärr kan Berndt Schuberts bouppteckning ej återfinnas, enär dylika saknas för hela året 1732. Däremot finnes ännu kvar den mycket detaljerade bouppteckningen efter hans hustru Elisabeth Sandberg, som 1735 hade gift om sig med sämskmakaren, sedermera Åldermannen Johan Pelican, född 1703 i Säter, död därstädes 1772. Elisabeth själv avled 1765 och begravdes i Säter den 18 april s.å. Hennes bouppteckning är daterad den 3 juli 1765. Av denna kan man få en god bild av den Schubertska släktens stammoders hem. Enligt domböckerna hade Pelican fått rätt avsevärda tillgångar med sin hustru - "ansenlig fast egendom och flere företoner" "till en del fått sitt underhåll häraf". Att fastigheten nr. 60 samt fastigheten "på landet uti Liusterängarne" ärvts från Berndt Schubert säges uttryckligen i bouppteckningen. En närmare granskning av denna torde vara av intresse. Vad huset i staden beträffar, innehöll det "Sahlsbyggningen", d.v.s. själva boningshuset, stall och foderskulle, matbod med överbyggnad och välvd källare, samt vidare å tomten nr. 64, som ägdes gemensamt och till lika delar med mäster Jacob Crom, ett fähus med överbyggd foderskulle, "Lana" och hönshus, en trösklada med loge och vidbyggdt foderlider. ett stolphärberge med dubbla loft ("afflyttadt ifrån andra gården"). Boningshuset innehöll "Sahlen", som var det fina rummet, vidare "Stufwan", "Kiöket" och "Boden". - Husgeråden vor synnerligen rikliga och upptaga flera sidor i den detaljerade förteckningen. Av guld funnos endast två ringar, av vilka äldsta sonen Anders "undfått en" om en dukat, men av silver antecknades två brännvinstumlare, fem silverskedar och en förgylld silverbägare, den senare "pantsatt i Kiyrkan". Bland tennsaker märktes tallrikar och stop, "Supanfat" av flera storlekar, flaskor, en "Kiännicka" eller krus, bland kopparkärlen en brännvinspanna, som sedermera gav anledning till rättstvist mellan Pelican och hans styvbarn, en kittel, en "Munckpannan", två skaftpannor, smörpanna, tratt, dricksflaska och kruka med lock. Av mässing fanns en mortel med stöt och två Lius-Plåtar av bleck dricksflaska, skålar; "Äggstierna, "Refjern", jumfrumått, lykta och åtta skedar, av järn fyra grytor, diverse pannor, strykjärn, "Kåhljern", Mässkrull, eldgaffel, två hästsaxar och en ullsax. Vidare upptogos en hel del "Wärck-Redskap" såväl till sämskmakeriet som hushållet. Sängkläder och linne voro efter våra begrepp av mycket blygsamma proportioner, även om man antager, att barnen vid sina giftermål utfått sina delar: "En dyna med hemwäfwit wahr", fem bollster, en huvudkudde, en "Fässing" med hår uti, två fårekinnsfällar och två "Wästgiötetäcken" gå väl ännu an, värre var att linneförrådet allt som allt bestod av ett lärvtslakan, två blaggarnsdito cch två "fyrskiefftsdito", varav ett gammalt och söndrigt, samt summa tre gamla handdukar och -tre garnsäckar. Av gångkläder efterlämnade Elisabeth Sandberg en Brun Siden Päls", en "Svart Damast Koffta söndrig" en hwit Kiperrddito", ett gammalt randigt förkläde, en armosina långhufwa, "en swart satinskiortel", ett par blåskinnvantar, samt slutligen två mössor, varav den ena med tidens underbara stavningssätt kallades "1 St. Rås Decisillje Drojetsmössa". Vad detta sistnämda plagg kan hava varit överlåter jag åt släktens kvinnliga medlemmar att utfundera. – Av möbler förekommo ”ett stort owalt Bord uti Sahlen med fot", en Fallbänk med rundt läder beslagit Bordskifwa", diverse andra bord, ”1 St. Skåp i Stufwan med twänne rum, dubbla rum, lås och gångjern", två hörnskåp, sängskåp, nyckelskåp, " 1 St. Stolpsäng i Stufwan med skåp uti samt blått Rask, förlåt och fotpall", av värderingssurman att döma en färnämlig möbel, ett par enkla sängar, fyra stolar, en ”Coffort”, tre skrin och ”1 St. Gl. Kista". Husets dyraste möbel utgjordes av ett "Wäggugr med Wäckare och foder", upptaget till 45 daler kopparmynt. Biblio-teket var mycket blygsamt:: ”1 gl. Bibel och Regelii tolv andelige Betraktelser". Slutligen en mängd diverse från "Wäfstol cch Spånråck till kannor kar, bunkar, baktråg och "dahlfierding". En jämförelse med detta välförsedda bo och barnen Schuberts bouppteckningar utfaller helt till det förras förmån. För jordbruket avsedda "Åke- och Kiör Redskap" voro rikligt representerade: tre sadlar, en blåmålad åksläde, diverse selar och hjul, två kälkar, skaklor, en "Bräd Skrinda", en "Kiäpp Skrinda", tre harvar, två plogar, en rist, "två st, åldrar", och en "Wält i SkiedWiängarne". Till slut specificerades kreaturen, delvis med angivande av namn; "Rölinda, Gullros, Swingås, Sommargås, Gullstierna". Boet ägde tre kor, två kvigor, två hästar, två får, ett lamm, två svin och två gäss. Utestående fordringar, huvudsakligen för utfördt sämskmakararbete, belöpte sig på 704 daler kopparmynt. Gården i staden upptogs till 1380 daler, fjärdedelen i sämskmakarstampen, som ägdes av stadens sämskmakare gemensamt, till 120 daler, andelen i tomten nr. 64 med åbyggnader till 500 daler, fastigheten i Ljusterängarna 2200 daler. Tillgångarnas sammanlagda värde utgjorde 6933 daler, varifrån skulle avgå i skulder 2200 daler. "Til åfwan stående Skulders betalande anslogs "Fastigheterne i Staden". Behållningen blev alltså omkring 4700 daler kopparmynt, en då för tiden betydlig summa för en handtverkare. startsidan
Berndt förvärvade sig så småningom även jord utanför staden. Till flera tomter i staden hörde även jord utanför, bl.a. i de s.k. Ljusterängarna och flera tvister hade Berndt med sina grannar om ägogränser och bristfälliga gärdesgårdar. I det senare hänseendet synes åtskilligt hava brustit på flera håll i Säter, En ganska dyrbar illustration härtill ger en process från 1702 mellan rådmannen Hans Michaelson och mäster Anders Sandberg, där domstolen avsade den salmoniska domen att ”Mr. Anders stänger halfwa gärdesgården och Hans Michaelson mellan deras tomter, men Hans Michaelson begynner wijd sin gödselhög". Säters magistrat betraktade tydligen gödselhögen som en fast och orubblig utgångspunk, en sorts föregångare till tiders triangelpunkter.
Berndt tycks ha ägt flera hästar och finnes under flera år upptagen bland dem som vore skyldiga att hålla hästar för att ”forthiälpa de resande”. 1727 anhöll han ehuru förgäves att slippa denna börda, ”men beklagar dock Borgerskapet dhe ej kunna få någon Hielp af Socknen, emedan så liten tillgång af Hästar här i Staden är".
I arv efter sin fader synas barnen Schubert även hava fått "Landt Jorden eller s.k. Schedwiängarne". Om detta område berättar C.G. Roman i sitt arbete ”Säters Stad och Sochn med dess tillhörigheter År 1759 upptecknade af C.G.R.xxx": "Skedwiengarne, berättas af gammalt folk, skolat såsom Kronojord af början blifwit uplånte till Kolningar wid fordna wärcken och myntet, men huru de sedermera, för Reduction från Kungzgården, kommit till Skedwi-Boerne, såsom deras tillhörige ägor, förmenes ej wara så alldeles ricktigt. Emedlertid har en del af Stadz Boerne i senare tider utaf dem tillhandlat sig nogre ägor därsammastädes". Författaren till ifrågavarande arbete, som i manuskript finnes i Säters kyrkoarkiv, och för några år sedan utkommit i tryck, var skollärare i Säter (C.G. Roman) vid mitten av sjuttonhundratalet.
En kortfattad skildring av staden Säter, sådan den tedde sig för cirka tvåhundra år sedan, torde här vara på sin plats.
Staden var då. liksom nu belägen mellan sjön Ljustern och den härifrån flytande Najån eller Ljusterån, som i en båge omgav staden. De i ån befintliga fallen utnyttjades för sämskmakarstamp, hammarsmedja, kvarn m.m. Staden erhöll sina första privilegier av Gustaf II Adolf enligt kungabrev av den 9 juni 1626 - "Wid Sätra skall funderas en stad" -, ytterligare bekräftade av Kristinas förmyndare den 8 maj 1642. Enligt sistnämnde kungliga brev skulle Säter "njuta stadslag och hafwa sin egen domstol och Justitie". Den förut under Kungsgården lydande kronojorden uppläts till stadens borgerskaps nyttjande. Sex års frihet lämnades "för all borgerlig tunge och beswär för dem, som willja sig i Staden nedsätta”. Staden medgavs rätt att hava egen järnvåg och uppbära vägarpengar, samt att hava torgdag eller marknad. Ar 1736 erhölls tillstånd att i stadens ström anlägga ett pappersbruk "och andra wärk som ej fodra con-sumption av kål och ved.
Wid mitten av sjuttonhundratalet bestod staden av tretton kvarter, indelade i först fyra, efter 1763 åtta "Kyrckio-Rotar” med tillsammas 98 3/4 tomter utom präst- och lärareboställen. Staden hade tre huvudgatator och sex tvärgator. Vid biskop Rudbeckii visitation år 1633 hade Säter 91 hushåll, 1641 lär det hava sjunkit till 60, men utgjorde omkring 1750 120 hushåll och 94 gårdar. År 1759 räknade Säter 510 själar, därav "154 gifta, 236 ogifta, 7 enklingar, 30 enkar, 76 drängar och pigor, 7 främmande och obeständige i Staden". Embetsmän och kyrkobetjäning tillsammans utgjorde då 17 personer. Ett flertal handtverk voro representerade: plåt- och harneskmakare (10 st.), sämskmakare (6 st.), skomakare, skräddare, guldsmed, peruquemakare, bundtmakare, garvare, hattmakare, målare, remsnidare, kopparslagare, bokbindare, glasmästare, svarvare, krukmakåre, bagare, låssmed, kakelugnsmakare, färgare, handskmakare, mjölnare, bälgmakare, "swänskskomakare". kattunstryckare, spiksmed, lie- och yxsmed. Tillsammans utgjorde "Handtwärckare och Gärningsman" 78, det övriga borgerskapet 20. varav 4 handlande. Vid denna. proportion mellan handlande och handtverkare förstår man Berndt Schuberts förargelse över att endast handlande blevo rådmän. 1729 funnos i Säter 34 handtverkärmästare med 7 gesäller och 5 lärlingar. 1800 hade mästarnes antal stigit till 53, varav 7 plåtslagare och 5 sämskmakare; gäsellerna voro då 22, lärlingarna 23. Samma. år hade Säter 1_0 handelsmän. 1753 hade dock antalet mästare varit ännu större eller 58. Bet förefaller, som om staden hade sin största blomstringstid kring midten av 1700-talet, V håndtverk och n ringar stode i sitt fler. Mot århundradets slut framskymta i stadens handlingar allt som oftast klagomål över bristande arbetsförtjänster, restlängderna bliva allt längre, de exekutiva auktionerna allt flera. startsidan
Vid torget låg, som sig borde. "Rådstufwan". dock ej å samma plats som det nuvarande rådhuset utan midt över torget. Några som hellst rester av der, gamla byggnaden fin Ylas nu ej i behåll. Rådstuvan påbörjades 1739, men blev ej fullt färdig förr än 1754. Vid överläggning i magistraten år 1737, då den gamla rådstugans reparation var på tal, uppkallades 2n 82-årig kvinna, Catharina Bruse, som meddelade, att hennes morfar, den år 1673 avlidne kappelanen i Säter Ingewald Elingius, egt rådhustomten och att byggningen därå hade skäkts till staden att användas som rådstuga. Kappelanen Elingius var min farfars farmors farmors morfar. Om honom berättar Muncktell i Westerås' Stifts Herdaminne, att församlingen i Säter önskade få honom till kyrkoherde och även inlämnade vidlyftade ansökningar i det ta syfte; hna kom ock på förslaget, men "straxt begynte den myndige Benj. Croneborg sitt spel mot honom, klagande ibland annat, att han rifwit något af hans faders skägg". Då Croneborg enligt en i kyrkan förvarad vapensköld var herre till "Hasselåhs et Wahlstad h.t. Castro Lago Holmensis In Hallaendia Castellanus et ordinis Pedestris Excubianus Praefectus Primarius", var det ju ej mer än rätt och billigt, att han fick sin vilja fram, och Elingius förblev kappelan till sin död.
Säters dåvarande kyrka, belägen på samma plats som den nuvarande, hade blivit uppförd åren 1635-37, av gråsten med murar av tre alnars tjocklek, och var 57 alnar lång, 27 alnar bred, utan torn men ett ganska högt tak, som, enligt Roman, "nu skridit åt ena sidan och står i fara att ramla öfwerända". "Innantill är hon försedd med 18 träwme och 10 runda och murade pelare". Kyrkan upplystes av 18 fönster, delvis prydda av adliga släkters och rådsherrars vapen. Kyrkans inre var försedt med väggmålningar, "Contrafait", epitafier, tavlor etc., bl.a. epitafier över de båda ansedda borgarsläkterna Biörling och Norn. Altartavlan, bestående av tv större och fem mindre gavalr av kopparplåt med målningar, var en skänk av landshövdingen Petter Cruse år 1643. Predikstolen var skulpterad och pryddes av sex målningar å kopparplåt. Dcpfunden hade skänkts till kyrkan 1643 av befallningsmannen å Säters Kungsgård Jacob Knutson. Orgelverket bestod omkring 1750 av 13 stämmor och säges då hava varit något bräckligt. Å. orgelskranket fanns bl.a. ovannämde Croneborgs vapen jämte trenne andra. "Förut hafwer varit ett litet positive, som stått uppå don lilla fördetta obrukbara Läcktaren wid Sackristian". Slutligen uppräknas bland kyrkans inventarier 4 ljuskronor. 2 messingsljusplätar, ett litet vackert krucifix i korvalvet, 8 st. "Hofwor" (kcllekthåvar) samt 4 armbössor för insamling av frivilliga gåvor till de fattiga; 2 valdthorn för "Music uppå orgelläckten" och 3 siffertavlor. Kyrkan innehöll 1731 femtio gravar, täckta av grifthållar. Den förste Schubert begravdes i sin svärfaders grav.
Klockstapeln hade fyra klockor, gjutna resp. 1704, 1706, 1706 och 1727. Å en av klockorna från 1706 lästes bland namnen å. stadens prästerskap och magistratsledamöter även namnet Anders Sandberg, som vid nämnda tid synes hava varit bisittare i rätten.
Stadens embetsmän utgjordes omkring 1750 av borgmästare och fem rådmän, notarie, kassör, fiskal och vågmästare. Härtill kommo postmästare, tullinspektor, länsman, stads vaktmästare samt gästgivaren, vilken senare även tycks hava räknats bland "Stadens Betjänter". Magistratens ledamöter voro, med undantag av borgmästaren, som regel illiterata och tog os bland stadens borgare. Vanligen synas rådmansvalen hava försiggått i största sämja, i det tidigare bisittare blivit utsedda. Åtminstone utgör det enda undantag jag kunnat finna i protokollen det tillfälle, då Berndt Schubert ställde till med sitt stora rabalder 1730. Rådmanssysslan var naturligt nog mycket eftersökt och gav sin innehavare en betydlig position i samhället. En lustig illustration till rådmännens höga tanke om sitt embätes vikt och betydelse lämnar magistratsprotokollet för den 14 sept. 1761, då Fredrik Schubert, tredje son till Berndt, instämts för sidovördnad mot rådmannen Eurell. Hans brott bestod dels i att han förklarat sig strunta i Eurell (uttrycket är i protokollet betydligt krassare) dels i att han talat med Eurell med hatten på huvudet, ehuru denne, för att lära Schubert mores, blottat sitt eget. Eurell låter anteckna till protokollet, att Schuberts beteende är "ett klart bevis till dess okunnighet i Christendoms Kunskapen och att han ej förstode Fjärde Budet" samt yrkar hundra daler silvermynts böter - mer än en hel årslön för en gesäll på den tiden. Rätten nedsatte visserligen böterna till 20 Baler, även det en vacker summa, men gav Schubert samtidigt den skrapan, att han "likväl bordt till föllje af dess Borgare Ed honom såsom dess Förmän wördnad och Lydno. wisa samt ålade honom att göra offentlig avbön hos Eurell, Den förfördelade magistratsledamoten visade sig en del år senare storsinnad nog att jämte sin "Kiäresta" stå fadder åt ett av brottslingens barn. - Att rådmännen likväl utan sin höge förman borgmästaren kände sig som får utan herde framgår av följande omedvetet humoristiska formulering av protokollet för den 25 juni 1739.. "Berättade Borgmästaren sig vara föranlåten i morgon resa till Fahlun at därstädes få betiena sig af Brunsturen begiärandes Magistratens öfriga ledamöter undertid så föranstalta at ingenting försummas. Magistraten förmente nu vara tid at åtskiljas och uphöra med de ordinarie Rättegångstimerne".
Magistratens sammanträden ägde rum varje måndag och dessemellan vid behov. Mycken vikt lades vid middagstidens punktliga iakttagande och protokollen ange noga, när samman träde måst ajourneras för middagsmålets avätande. Vid genomläsande av protokollen kan man ej undgå att fästa sig vid den oproportionellt stora del, som upptages av rena struntsaker, ett "skiälsord" eller ett "ogvädecrd" utkastadt i vredesmod eller i fyllan och villan, ersättningskrav å så små belopp, att omkostnaderna i målet belöpa sig på det mångdubbla o.s.v. Rätten bemödade sig dock samvetsgrant att med "alwarlige förmaningar" söka förmå parterna att "ingå en förening" d.v.s. förlikas, och ofta giva protokollen med sin trohjärtade formulering intryck av en snäll gammal husfader, som söker mäkla fred bland sina bångstyriga och i formerna föga bevandrade skara. Den med åren ganska talrika Schubertska släkten gav åtskilliga gånger anledning till dylika föreställningar och flera av dess medlemmar giva tyvärr intryck av att hava varit ganska envetna och stridslystna. Om ovannämde Fredrik Schubert, som var familjens svarta får, intygade vid ett tillfälle t.o.m. själva kyrkoherden, att han var av ett ”hårdnackade sinne samt nog slät och enfaldig i sin Christendoms Kundskap".
Fylleriförseelser straffades strängt, men förekommo ändock ofta. Så vidt jag kunnat se, har någon Schubert ej åtalats för dylikt, liksom ej heller för tjuvnad. I all mänhet äro deras mellanhavanden med rättvisan av mera oskyldig art - någon har olovandes trängt sig upp på orgelläktaren, där han ej haft att göra, en annan har kreatur, som gjort ohägnad på grannens mark och förständigas att laga sin gärdesgård o.s.v. Ett undantag gjorde rättegångarna om faderskaj till oäkta barn - ej mindre än fyra gånger på trettiofem år figurerade medlemmar av släkten (två manliga och två kvinliga) som parter i dylika mål, varom mera i det följande. Som totalomdöme, så långt ett sådant kan ernås ur domstolsprotokollen, skulle jag vilja framhålla, att den första och andra generationen Schubert i Säter voro ett rätt så nackstyft och påstridigt släkte, men ärliga och hederliga, ingalunda några ljushuvuden men skötsamma i sina yrken. Ett undantag gavs såsom ovan antytts. startsidan
Stadens prästerskap utgjordes av kyrkoherde och kapellan. Om några av dessa har Roman erkännsamma och vackra ord att säga. I domprotokollen förekommo de sällan, mest vid ekonomiska tvister rörande prästgårdjorden o.d. Blott en gång har jag funnit ett allvarligt fall, men detta var så mycket värre. Ett protokoll förmäler nämligen, att en kvinna blivit lockad av kapellanen att vittna falskt och när hon gav uttryck för sin oro, att detta vore syndigt, svarade prästen cyniskt varför har Jesus levat, om ej för att förlåta syndare. Kom till mig efteråt och erkänn synden, så skall jag giva dig absolution: Det framgår ej av, protokollen, vad följden av detta yttrandes offentliggörande blev, prästen förblev dock i sin syssla till sin död. Staden hade även en Magister Scholae. Av ett yttrande hos Roman om magister Petrus Fridzber,- (1721-1736) att döma - "war en berömwärd man, som förtjänt bättre lägenhet, men feck ändtl. sluta sitt arbete" - måtte sysslan ej hava varit allt för fet. Avlöningen bestod i avkastningen från vissa donationer, en kollekt om året samt "termins-pengar", de senare utgörande på 1750-talet tre marker per termin och barn. Det förekom, att terminspengarna måste indrivas med lagens hjälp, så t.ex. hos Fredrik Schubert.
Då ett förslag till "Scholae Ordning" från denna tid finnes i behåll, torde ett utdrag därur hava sitt intreose. Följande regler avsågos att gälla:
"Håller barnen till bibelläsning, son,- och bön morgon och afton.
Lagar att de wäl stafwa och läsa rent samt underwisas i en rätt kunskap af hwad de läsa.
E j gifwer barnen ofta lof.
Håller dom till kyrckjogång och predikförhör.
Ser efter att barnen äro rena och hålles till skickelighet.
Ej andterar sina barn för flått och ej för strängt. Ej vägrar sig att, utom Cathechismi lära, skrifning, brefläsning, quatuor species i räknande och sjungande efter noter, också emot apart vedergällning och öfwerenskommelse, informera i latin och tyska samt studiers vidare fortsättande.
Will någon gifwa mer i terminspengar än tre marker, lämnas det i hans behag.
Böra barnen vara tillstädes i scholan wåhrtermin kl. 6 och hösttermin kl. 7 om morgonen samt eftermiddagarne kl. 2 till 5 och 6.
Böra barnen samteliga vara försedda med tillräckelig ved och ljus i scholan.
Emellan terminerna åligger förälldrar att tillhålla sina barn att ej alldeles glömma bårdt hwad de lärdt i scholan,
Ingen må betunga läromästarens tunga arbete med otidig bakdantan och förklening, utan hos vederbörande straxt angifwa, hwad i des tycke synes felachtigt". startsidan
Den lägre kyrkobetjäningen utgjordes av organisten och klockaren samt kyrkvaktaren. Den senare nämdes även spögubbe. På den av mig ovan citerade plankartan över Säter angavs bland andra namngivna husägare även en under beteckningen "H. Spögub. " .
Två kyrkvärdar förordnades årligen, en av staden och en av socknen.
I närheten av kyrkan uppfördes 1770 Säters sockenstuga, ditflyttad från Vassbo gård i Aspeboda socken. Dess förstukvist, vars kolonner enligt sägen tillhört Dalby nu rivna kapell, är byggd av snickaren Eric Giörsson Bergman från den gård i Klackens by, som efter honom bar namnet Snickars. Gården Snickars är numera flyttad till Säters friluftsmuseum, där den med sina vackra vägg- och takmålningar utgör en av de förnämsta sevärdheterna. Säters socken, som då liksom nu var i ecklesiastiskt och juridiskt avseende förenad med staden, låg på 1730-talet i tvist med staden, som ej var villig låta sockenborna begagna rådhuset för sina sammankomster. Frågan löstes påtagligen på det sättet, att socknen byggde eget församlingshus, ehuru stadens protokoll ej hava något att förmäla därom. Sockenstugan i sitt nuvarande skick är en av stadens intressantaste och mest stilenliga byggnader.
I nordvestra delen av staden, norr om kyrkan och invid ån, låg Kungsgården, av ålder den regerande konungens enskilda egendom. Enligt Olof Dalins "Svea Rikes Historia" hade Dalarne redan på 700-talet egna drottar och jarlar, av vilka en angavs bosatt i Säter. Senare blev Kungsgården säte för "fogdar och höfwitsmän", och 1641 för ståthållaren över Säters och Näsgårdz Lähn Petter Cruse. Ej långt därefter donerade drottning Kristina Kungsgården till boställe - för överstelöjtnanten vid Dalregimentet. I sistnämda egenskap torde den hava förblivit under hela sjuttonhundratalet. Numera ligger å den gamla tomten en folkskolebyggnad, som förgäves försöker verka värdig efterträdare till det gamla hövdingasätet.
Denna lilla redogörelse över Säter under sjuttonhundratalet kan lämpligen avslutas med följande ord ur Romans citerade arbete:
"Således har denna wår Stad i många mål att tacka sin nu varande Borgmästare och Förman för des upkomst och florerande i de senare åren, i ty vår ort förmedelst de många hälsosamme och nyttige inrättningar, som genom des besynnerlige omsorg och drifft, inom några år vunnit en förträffelig rörelse och anseende, då den förut var tämeligen nära på vägen, att se sitt aftagande och undergång. Jag påminner mig härvid de orden i en författad visa:
Ett Rom kan bli en öde plats
Och minsta koja ett palats." startsidan
I denna miljö levde de första svenska generationerna av släkten Schubert, Stamfadern dog visserligen redan vid 42 års ålder, men han efterlämnade en talrik familj, hustru och sju barn. Tre barn hade dött vid späd ålder. Hans änka gifte efter tidens sed om sig med en man, som kunde "conservera Wärkstaden och Änkiohuset", gesällen sedermera mästaren och åldermannen Johan Pelican. Hon var vid det nya äktenskapets ingående 41 år gammal och nio år äldre än sin man. Det torde följaktligen hava varit ett resonnemangsparti: Pelican blev omedelbart efter brölloppet borgare i staden och övertog den rörelse, som innehafts av hans antecessor matrimonii, tillika med ansvaret för den stora barnskaran. Att det sistnämda värvet ej var det allra lättaste framgår nogsamt av domprotokollen, som hava att förtälja om åtskilliga kontroverser mellan styvfar och styvbarn, särskildt efter Elisabeths död, då definitivt boskifte skulle göras. Det synes dock vara uppenbart, att felet ej enbart och knappast ens till största delen varit barnens. Pelican gör intryck av att hava varit betyd ligt närig, för att ej säga girig, och hans handlande präglas härav. Till ett verkligt otrevligt uttryck kommo dessa egenskaper vid ett tillfälle, då han gjorde anspråk på styvsonen Fredriks färdenearv som ersättning för vård och uppfostran och därvid begärde att få företrädesrätt framför Fredriks späde oäkte son, till vilkens uppehälle domstolen förständigat fadern att årligen utgiva visst belopp. Rätten ansåg emellertid, att, då Fredriks mor levat under hans uppväxttid och Pelican till en del haft sitt underhåll av henne, så borde sonen hava företräde framför styvfadern, varför Pelican tillråddes vänta, tills Fredrik med tiden "bättre wilkor och utkomst kan winna". Om Pelican vann på att vänta förmäler ej historien. - Mot styvsonen Michael, som arbetade i samma y-ke, bar han sig åt på ett allt annat än vackert sätt. 1759 anhöll Michael hos magistraten att få burskap som borgare, då han själv vore borgarson och ämnade träda i gifte med en borgardotter. Sämskmakarembetet med bisittaren Pelican som drivande kraft motsatte sig hans begäran på det livligaste under påstående att sämskmakarverkstäderna i Säter redan vore alldeles för många. Slutligen förmåddes Pelican medgiva, att Michael skulle få bliva mästare med vilkor att han ej öppnade egen verkstad utan arbetade hos styvfadern och delade förtjänsten med honom. Så fortgick det i sex år, men när Pelican 1766 gifte om sig och då pretenderade, att hans nya hustru även skulle få sin andel i Michaels arbetsförtjänst, brast dennes tålamod och han hotade att separera från styvfadern. Inför denna hotande fara att få en svår konkurrent vände sig Pelican till magistraten och anhöll, att Michael måtte förbjudas att arbeta såväl i den förra verkstaden som annorstädes i Säter, men avfärdades med beskedet, att hustruns andel i förtjänsten ej bleve aktuell förr än efter hennes mans död och att Michael varit i sin fulla rätt att handla som han gjort. - En annan gång måste Pelican, förmodligen till sin mycket stora förargelse, betala samma revers två gånger, då han varit nog oförsiktig att erlägga likvide. till orätt person och ej fått skuldebrevet åter. – 1766 vid arvskiftet efter Elisabeth drabbade arvingarna samman. Barnen Schubert yrkade då på, att Pelican måtte åläggas att beediga bouppteckningen, men avstodo slutligen därifrån mot att styvfadern dels åtog sig betala vissa av boets skulder dels till åsatt värde tillsammans med Michael Schubert inlöste andelen i sämskmakarstampen och dels betalade en omstridd brännvinspanna. Att förlikningen förefallit Pelican hård framgick av hans lilla spydighet inför rätten, att "en del af käranderna måst skal nyttiat Brännwinspannan". Ifrågavarande husgerådsartikel hade han för övrigt fått rättens tillstånd att utföra till sitt fäbodställe aderton år förut. startsidan
Efter hustruns död 1765 skyndade sig Pelican att ingå nytt giftermål, så snart lagen det tillät. Den nya makan hette Greta Lidman, var 40 år och dotter till åldermannen Jonas L. Även detta gifte tillförde Pelican betydlig förmögenhet. I äktenskapet föddes en dotter, som dog späd. Äktenskapet med Elisabeth hade varit barnlöst. 1771 lät Pelican intaga i rättens protokoll sitt och Greta Lidmans testamente, som är ett ganska intressant dokument. Visserligen påstodo makarna däri, att "måst alltsammans är igienom Guds nåd och wår egen flit och arbetsamhet förwärfwat" och att "jag Pelican trädt i detta ägtenskap sanrt sagt med vandringsstafwen", men icke förty är det ovädersägligt, att han fått ett ej så obetydligt arv efter sin första hustru. I testamentet föreskrives dock, att den efterlevande maken skall helt ärva den andra, samt att, om hustrun dör först, skall all deras gemensamma egendom efter mannens död tillfalla hustruns släkt. Härmed ansåg sig den gode Pelican för modligen hava kvittat brännvinspannan : - Han dog redan året därpå, medan hustrun kvarlevde i Säter som änka åtminstone 1791. Hennes ekonomiska ställning var då, i motsats till Berndt Schuberts barns och barnbarns, mycket god. Hon egde fastighet i staden och betydliga belopp utlånade mot inteckningar. Den olycksaliga brännvinspannan spökade ytterligare en gång i protokollen, när hennes svåger målarmästare Wikman 1788 olovandes förde bort den ur hennes hus, varföre han blev vederbörligen åtalad av svägerskan. Parterna enades slutligen, enligt samvetsgrann notering i protokollet, "på det sätt att de skulle nyttja pannan hwar sin gång".
Som redan omtaladt föddes icke mindre än tio barn i Berndt Schuberts äktenskap, av vilka dock tre söner doge vid späd ålder. Av de kvarlevande vore tre flickor och fyra gossar. Den äldsta dottern Anna Elisabeth, född 1717, avflyttade 1735 till Stockhclm. Hon gifte sig 1740 med borgaren och sämskmakaren i Gävle Frantz Råstrand samt, efter dennes 1760 timade frånfälle, 1762 med borgaren och sämskmakaren Anders Söderström från samma stad. Anna Elisabeth avled i Gävle 1772. 1740 besvärade sig mäster Frantz Råstrand i en till rätten i Säter ingiven skrivelse, att det ej lyckats de Schubertska arvingarna att få redovisning från sina förmyndare över arvet efter den 1732 avlidne fadern. Förmyndarne sökte på alla sätt slingra sig, föregåvo bristande tid, svårigheten att sälja en del av lösöret o.s.v. Då den ene av dem kort därefter gjorde konkurs och av rätten förklarades vara "af ringa wilkcr och af sig kommen" samt fråntogs förnyndarskapet, torde förklaringen till dröjsmålet hava legat häri. De återstående förmyndarne sökte visserligen att reparera sitt anseende genom att anhålla hos rätten, att den ville ålägga Pelican att "wid macht hålla the huus i gården, som barnen i fäderne tildelte äro, men af honom nyttjas och bebos", men rätten förklarade, att "ligvidation skal för sig gå". Ännu 1752 beklagade sig arvingarna över, att de ej fått full redovisning och förklarade, att "en del medel dem emellan blifwit oredigt delat och utgifwit". Rätten tillsatte ett par rådmän för att granska räkenskaperna. 1755, alltså tre år härefter, konstaterade protokollet, att några felaktigheter yppat sig och av förbiseende insmugit sig i likvidatinnsinstrumentet: bl.a. fick en av förmyndarne återbetala ett belopp. Då denna arvangelägenhet därefter ej mera förekommer i protokollen, torde den nu - tjugotre år efter Berndts död - hava bragts till slut.
Den andra dottern, Maria Magdalena (Helena), föddes 1719 och blev 1753 gift med sämskmakarmästaren Anders Wallijn från Falun. Helena levde ännu 1771, då hon stod fadder till ett av brodern Michaels barn. Då Falu kyrkböcker från slutet av sjuttonhundratalet förstörts vid en eldsvåda, är jag ej i stånd att angiva hennes dödsår. startsidan
Den yngsta dottern, Greta Lisa, var född 1721 och gifte sig 1749 med hattmakarmästaren i Säter Johan Curlander. Hon avled 1765, efterlämnande make och döttrarna Eva Lisa och Anna Catharina. Om Curlander hava domböckerna en del att förtälja. Han var son av borgaren Lars C. i Säter och dennes hustru Eva Biörn, hade "lärdt sitt Handtwärk i Stockholm samt warit gesäll i Nie Åhrs tid och ther under Sex Åhr fregventerat utrikes orter till Konstens bättre inhämptande" och blev borgare i Säter 1742. Några år senare, 1745, åtalades han ac "Qvinspersonen Kierstin Jöransdotter" med påstående, att han vore fader till hennes son Johan. Inför rätta erkände Curlander "beklagandes sig som warit så oförståndig, att först begå en slik missgjerning, samt sedan neka thertill". Straffet blev böter, "aflösning i Sacristian" samt årligt underhåll till barnet av två tunnor ren säd och femton daler kopparmynt i penningar, "till thess thet uppnår then ålder, att thet sig sjelf födan förskaffa kan". Curlander synes hava dött 1774. I hans bouppteckning, som är upprättad av hans svåger Michael Schubert, uppgavs han ega "1/7del av så kallade Finn Görans Tomt, hwarest Barnen eller Schiubertska arfwingarne innehafwa 3/8delar i denna tomt samt uti Landt Jorden eller så kallade Schedwiengarne en elfte eller Systerdel". Boet hade en del skulder, bl.a. till Michael Schubert, som "fordrar ersättning för en fensterluft med 2:ne fenster som af Kurlander förvållande skall blifwit utbrändt". Fönsterluften uppskattades till 15 daler kopparmynt, medan andelen i Finn Görans tomt åsattes ett värde av 16 daler'. Det är väl svårt att avgöra, om denna besynnerliga proportion berodde på, att skulder och tillgångar i ett dödsbo även på den tiden evalerades efter ej fullt likartade principer, eller på glasets dyrhet för 150 år sedan, eller slutligen på mäster Michaels räknekonst. Måhända hava de tre orsakerna samverkat.
Berndts äldsta son Anders var född 1715. Vid tiden för sitt giftermål, 1744, med Margareta Hedman slog han sig ned i Hedemora, där han kvarbodde som sämskmakare och rådman till sin död 1790.
Andre son i ordningen var Berndt Johan (Bernhard), född 1723. Han är stamfader för den s.k. Norrköpingsgrenen av släkten. Till yrket var han sämskmakare liksom fadern och styvfadern, men nådde aldrig över gesällgraden. Såsom sådan omnämdes han första gången 1750. Om han dessförinnan praktiserat i Säter, vilket är det troliga, eller möjligen vistats å anna ort, kan nu ej konstateras. Däremot framgår ev en i rättens protokoll intagen överenskommelse av 1766 mellan de Schubertska arvingarna, att han då i 16 år varit i sin styvfars tjänst som gesäll, alltså ännu 43 år gammal. Då han under hela denna tid arbetat "utan särskildt betalning och veckolön", medgåvo hans medarvingar honom att "i behiertande af den 16åriga trogne tienst och arbete" erhålla utöver arvet 50 plåtar eller 300 riksdaler kopparmynt. Ett domprotokoll av 1772 angav honom visserligen som mästare, men påtagligen av misstag, enär samtida taxeringslängder upptogo honom som gesäll med tillägget "är ej Borgare. Utan näring". Det förefaller, som om han efter styvfaderns död knappast mera arbetat i ,yrket. Året före sin död benämnes han krögare och synes han sålunda mot slutet av sitt liv hava bytt om näringsfång. Detta tycks hava stått i smaband med hans mot slutet försämrade affärsställning. Medan han i yngre dagar uppenbarligen var ganska väl situerad, förekommo under 1780-talet flera tecken, som tyda på förändring härutinnan, bl.a. är han under ett par år befriad från skatt. Hans änka betecknades i längden 1789 t.o.m. som "utfattig", vilket dock torde hava varit en betydlig överdrift, enär mannen likväl efterlämnat både fastigheter och ett ej obetydligt lösöre. 1773 erlade "Bernt Schiubert" skatt för "frihet att bränna" samt för rättigheten att nyttja snus och röktobak, vilka förmåner under de senare åren ej tycks hava stått honom till buds, åtminstone av skattelängden att döma. startsidan
Av Bernhard Schubert giva de gamla protokollen en ganska tydlig bild. Han var av ett mera mjukt material än fadern och karakteriserades särskildt av sin omsorg om reda och ordning i sina affärer bch sitt intresse för dylika. Med tanke på alla de industriidkare och affärsmän, som härstamma från honom, är detta drag av särskilt intresse. Visserligen hade han som nämdt ingen lön hos Pelican, men tycks hava förstått att skaffa sig inkomster ändå, ty i moderns bouppteckning figurerade han som fordringsegare - "förskutit til huset" - med icke obetydligt belopp. Gift vid ganska sen ålder - 42 år gammal - med åldermannen Jöns Stenbergs dotter Elisabeth, född 1730, fick han vid svärfaderns död 1770 eller 1771 omhändertaga dödsboet. Ett flertal inlagor till rätten vid denna tid vittna om hans månhet att tillvarataga både boets och sina egna intressen. Slutresultatet av utredningen blev dock ett mindre underskott, varvid hand dock själv var den störste fordringsegaren. Vid ett tillfälle hade han hos auktionskammaren velat inlösa en sin skuldförbindelse, som dock_ befanns vara bortkommen, varför han icke nöjde sig med kassörens kvitto ut2n begärde och erhöll rättens bevis, att skuldsedeln vore att betrakta som död. En annan gång lät han som vittne höra handskmakaren Petter Hedendahl för att få bevis _för, att han vid marknaden i Hedemora hade lämnat till Hälsingen Olof Persson en summa pengar avsedda att av den senare överlämnas till svågern Petter Stenberg i Voxna. Flera sådana smådrag skulle kunna anföras vittnande om hans försiktighet.
Någon kaxe i likhet med fadern och ännu mindre brodern Fredrik var han ingalunda. Snarare torde han efter den tidens pretentioner på. manlighet hava ansetts hava varit en smula mesig. Sålunda torde det hava väckt föga anklang hes Säters rätt så stridslystna gesäller, då han i herbergets för resande gesäller "nattstufwa", efter att av sin kamrat Jonas Saethersten utan given anledning hava fått en örfil, så att mössan flög av, helt beskedligt frågat, "hwarföre han skulle hafwa sådant och om det vore narri eller alfwar?"; då en förnyad örfil och epitet "hundsfott" upplyste honom därom, tog han helt lugnt upp mössan igen utan synlig vidare opposition. Någon gång rann dock humöret till även på honom, men tyvärr icke alltid på lämpligt ställe, såsom t.ex. 1755, då han klådde upp Per Jonssons i Skedevi hustru, så att hon fick "3 :ne åkommor på ryggen, af hwilka hon wa-rit mycket swullen och lidit wärk". Dessutom hade han utfarit i svordom, för vilket allt han ådömts böter. Att han icke erlade dem med botfärdigt sinne framgick av, att han, den ekonomiske mannen, betalte först efter utmätning. En gång, det var 1760, blev han oskyldigt anklagad för misshandel. Han förklarade också indingerad inför rätten, att han "icke med sitt minsta finger, ja icke ens med ett halmstrå" hade rört den klagande, och blev även rentvådd från beskyllningen. Tyvärr är även om Bernhard att förmäla, att han i likhet med brodern Fredrik blev åtalad för att "hafwa försedt sig med lägersmål". Vid rättegången uppgav han sig vara sjuk och i hans ställe tillkännagav styvfadern, att Bernhard under hand gjort upp saken med 20 plåtar "ett för allt".
I sitt 1765 ingångna äktenskap med Elisabeth Stenberg hade han tre barn, av vilka dock två, en gosse och en flicka, ej ens blovo årsgamla. Vid sitt 1786 timade frånfälle efterlämnade han utom änkan blott sonen Anders Johan, i bouppteckningen titulerad bokhållare. startsidan
En blick i Bernhards bouppteckning är av intresse. Den är upprättad 1791 och underskriven av änkan och sonen. Vad som däri först frapperar är, att Bernhard, som vid flera tillfällen bevakat fordringar i andras dödsbon, icke vid sin död efterlämnade några sådana. Däremot uppgingo skulderna till en fjärdedel av tillgångarna. Det måste dock påpekas, att samtliga fastigheterna - halva gårdstomten nr. 16 med åbyggnad, halva gårdstomten nr. 64 med dito samt skattejorden i Skedviängarne om 103 snesland - blott värderades till 73 specieriksdaler. Tre år senare försäljas stadsfastigheterna till skomakargesällen Petter Granlund för 194 riksdaler. Gården nr. 16 hade Bernhard fått genom sin hustru vilkens föräldrar bebodde densamma. Tomten nr. 64, som var en del av den gamla "Finn Görans tomt", hade han inköpt av sina syskon. Skulderna i boet utgjordes huvudsakligen av oguldna utskylder. Lösöret var icke ringa omfattning. Efter några guld-silver-och tennsaker till ungefär samma antal som i moderns bo kom den oundvikliga brännvinspannan av koppar med pipor, förteckningens dyraste nummer. Han var ju också krögare till professionen. Ett varsel om ny tid gåvo 'ten The-kanna och 3 par Thekoppar". Biblioteket var något mera betydande än moderns: "Bibliska Historien, Luderhofs Commonjon Bok, Årttagårds Sällskapet, Försonings offret öfwer Christi lidande, Sions Sånger 2:dra samlingen, 1 gl. Latinsk Glosbok". För att förvara dessa fanns en bokhylla. Man observerar genast, att någon bibel ej fanns med å listan. Den latinska ordboken var väl till bruk för sonen, som i sin egenskap av bokhållare strävade ad astra ur handtverkets ringhet. Han avancerade också till handelsman och rådman i Säter med tiden, om tack vare latinet torde vara ovisst. Övriga husgeråd och kläder äro av föga intresse. Det skulle då vara, att lyxartiklarna gardiner, muff och handfat (angavs uttryckligen vara litet ;) nu gjort sitt inträde i släkten. Kreaturen utgjordes av kon Krusa och kvigan Bona, två tackor med lamm, en tupp och fyra höns. Inalles utvisade boet en behållning av omkring 90 specieriksdaler, alltså en blygsam summa. Härtill bidrogo väsentligt de löjligt låga värderingarna.
Hos sonen Anders Johan tyckes Bernhards smak för affärer hava slagit ut i blom och burit rikare frukt än hos fadern. Han började som bokhållare hos häradshövdingen Pehr Dufwa och etablerade sig 1795 som handelsman i Säter, där han så småningom arbetade sig upp till en bemärkt ställning som en av stadens förmögnare män och ledamot av magistraten. Sin förmögenhet nedlade han delvis i fastigheter liksom senare sonen Johan Jacob i Norrköping. Hans bouppteckning finnes tyvärr ej i behåll, men hans änka Brita Christina Grundström ägde vid sin död 1833 ej mindre än sex gårdar i Säter. I taxeringslängden för 1813 upptogs Anders Johan som ägare till fem fastigheter. Trots helt visst icke överdrivet höga värden utvisade änkans bouppteckning en behållning av icke mindre än 21,900 riksdaler banko, ett i Säter på den tiden mycket högt belopp. 1801 hade Anders Johan blott en piga, men redan 1803 hade det stigit till två pigor och en bodbetjänt. Han skattade för innehav av "fickur af silfwer, 1 Chaise, 12 fenster och 1 Kortspel", samt för nyttjande av tobak. I 1804 års brandsynsprotokoll förklarades hans fastighet nr. 32, där han bodde, för felfri och befanns innehålla 1 bakugn, 4 spisar och 9 kakelugnar. Beträffande en annan hans gård konstaterades däremot, att "Byggningen samt husen äro klena".
I sitt 1795 ingångna äktenskap hade han fyra barn, som alla nådde mogen ålder. Två av sönerna, Johan Jacob och Carl Gustaf, utflyttade i början av adertonhundratalet till Norrköping. Den andre sonen i ordningen, Anders Bernhard, övertog faderns affär i Säter och blev liksom han även rådman i staden. Liksom svågern Nylén var han mycket anlitad i kommunala värv. Han var ogift och förblev bofast i Säter till sin död 1881. Jämte systern var han den siste av släkten i denna stad. Dottern Andreetta Christina blev gift med handlanden Carl Eric Nylén och avled 1882. Anders Bernhards bouppteckning finnes ej i behåll, däremot systerns, vilken utvisar en behållning omkring 90,000 kronor, däribland fem gårdar i Säter. -- Å Säters nya kyrkogård finnes en större gravsten över "Råd- och Handelsmannen A.J. Schubert och Fru E.C. Schubert. Tacksamme barn reste stenen".
Den tredje av Berndt Schuberts söner var Johan Fredrik, född 1726. I motsats till sina övriga bröder valde han icke sämskmakaryrket utan blev plåtslagare. 1744 31/12 anställdes han som lärogosse hos bisittaren i Plåt- och Harneskmakare Embetet i Säter mäster Hans Crom, som enligt skråprotokollet åtog sig att "hålla honom med nödige Slitkläder och vid utskrifningen gifwa honom en Läroklädning, i värde och godhet son han sig under Lärotiden skicka månde". Under lärotiden blev han emellertid åtalad och dömd för en förseelse, varom mera sedan, och vilken så när hade orsakat hans uteslutande från vidare utbildning i yrket. Mästarna voro mycket obenägna att låta honom få bliva gesäll, när lärotiden var ute, emedan "sådant skulle blifwa et exempel för slike lärlingar'', varför de beslöto hänskjuta saken till Commerce Collegii avgörande, "om en sådan Lärling, för sin lösagtighets skull, bör tiena i Läran längre tid, än wid inskrifningen slutit blifwit, som huru vida han wid et privilegerat handtwärk samt under Kongl. Maij:ts almänna Skråordnings frihet skiäligen lidas och bibehållas kan eller ej, til rättelse så wid thetta tilfälle som flere dylike händelser framledes". Commerce Collegium ansåg, att han borde få utskrivas som gesäll, men icke ens detta utslag hävde mästarnes betänkligheter, utan de beslöto lägga avgörandet hos magistraten och först sedan denna "giordt slag uti the inwänningar" blev Fredrik Schubert slutligen 1750 7/l förklarad för gesäll. Som sådan arbetade han hos mäster Johan Brolin och därefter hos åldermannen Sven Naijström samt blev själv mästare 1757 25/6. Hans mästerstycke utgjordes av en kakelugnsförr, en fyrugn och en kringpanna med lock enligt embetsprotokollet. startsidan
Med några varmare känslor hade han ej blivit upptagen inom skrået och fortsättningen blev knappast bättre än början. Nyss vorden mästare stämde han sin förre principal Naij ström för utbekommande av dels innestående lön, dels ett handlån å 16 daler kopparmynt. Naijström protesterade under förmenande, att Schubert beräknat veckolönen till fyra daler, då, han blott blivit lovad två. Till handlånet nekade han alldeles och "påstår sig blifwa ifrån ett så oanständigt tilmäle frikjänd och Schiubert wederbörlig correction undergå". Slutligen angav han sig hava motfordran för vård under Schuberts sjukdom samt för två "hängedagsveckor" (friveckor) vid jul och påsk. Fredrik bemötte indingerad påståendet om veckolönens storlek och sökte bevisa sin goda sak med uppgiften, att han tidigare i annans tjänst haft den fordrade veckolönen, "i föllje hwaraf han hwarken hos Naijström eller någon annan Mästare kunnat accordera om mindre". Efter långa och grundliga förhandlingar inför magistraten, varunder Naijström bl.a. erbjöd sig gå ed, förliktes parterna och Fredrik erhöll av de begärda 60 dalerna blott 15, samt "all disput dermed upphörer".
Denna rättegång var blott en av de många, i vilka Fredrik var inblandad vare sig som kärande eller svarande. Helt säkert var kyrkoherdens ovan citerade uttryck om honom, att han var av ett hårdnackadt sinne, väl befogadt, om man får döma av domstolsprotokollen. Vid upprepade tillfällen var han uppe i ålslagsmålsärenden, visserligen ibland som kärande, men man får dock intryck av att han ahft sin stryktäckhet att tacka för agan. En gång var han inblandad i en hästbytesaffär, som renderade honom rättens varning "att ifrån slike hästbyten sig afhålla". Med sina grannar processade han oavlåtligt om nedfallna gärdesgårdar och illa rensade diken. Vid ett tillfälle tilldelades han varning, emedan han "warit nog ohyfsad wid bodande (kallande) till Ämbetet".
Intrycket av Fredrik Schubert är sålunda genomgående ofördelaktigt, Som 21-årig debuterade han i det förut nämda barnuppfostringsmålet och gjorde en synnerligen slät figur. Att börja med förnekade han all närmare bekantskap med vederbörande, men blev överbevisad och erkände slutligen under allehanda krumbukter. Men ej nog därmed. Då hans barns mor en del år senare av sjukdom och armod ej kunde betala den obetydliga skolavgiften för sonen, vägrade Fredrik att erlägga den samt yrkade på hennes inställelse inför rätta för att ådömas betalning. Rätten var dock av en helt annan mening och resloverade, att som Margareta Larsdotters "fattigdom och sjuklighet är allmänt kunnig, summan utomdess icke större än den ju utan kjänning af Schiubert kan betalas, alltså har äfwen bemälte Schiubert den Kiäranden att tillställa". Av andra protokoll att döma tyckes Fredrik hava varit en notorisk byadonis, vilket bl.a. vid ett tillfälle renderade honom ett öknamn, som i tydlighet icke lämnade något övrigt att önska.
Med åren lugnade han sig väl något, men någon aktad ställning i Säter uppnådde han aldrig. Den enda förtroendepost staden hedrade honom med var att under en del år utse honom till "taxeringsman", en syssla som för övrigt förefaller hava gått i tur bland borgarne. Att han inom sitt skrå icke erhöll någon hederspost var ju av det föregående naturligt.
Fredrik Schubert efterlämnade, förutom ofannämde oäkte sonen Fredrik Fredriksson, sju barn i tre giften. Av dessa uppnådde två söner och tre döttrar myndig ålder. Enda barnet i första giftet - med Maria Lisa Scherling -, dottern Caise Lisa var gift tre gånger; ined sämskmakarmästarne Anders Risberg, Anders Naijström och Erik Lorenz Malmling. Samtliga hennes äktenskap voro barnlösa, men med plåtslagarmästaren Petter Sätherberg hade hon före första äktenskapet en oäkta son, som sånär hade kostat sin moder livet. Av barnen i Fredriks andra gifte - med Brita Ersdotter - utflyttade dottern Greta 1782 till Stockholm. Hennes senare öden äro mig obekanta. De båda sönerna i samma gifte, Berndt och Anders, vore plåtslagare till yrket och bosatta i Säter. Det vill synas, som om blott den äldste av dem avancerat till mästare. Berndt hade sju barn, av vilka en son Lars Fredrik möjligen uppnådde myndig ålder. Kyrkoböckerna veta dock intet om hans vare sig utflyttning eller död, varför det ej är uteslutet, att han dött späd. Två av döttrarna i andra giftet blevo gifta, den ena, Lisa Brita Hedbom, avled å Säters fattighus år 1854. Anders Schubert efterlämnade endast en dotter Brita Caisa, gift med soldaten Göran Qvist. I Predriks tredje äktenskap - med Christina Bergsten - föddes endast en son, som dog ettårig. - Det är egendomligt att iakttaga, hurusom Fredrik Schuberts ättlingar i flera led förblevo i stamfaderns ringa vilkor, medan de övriga släktgrenarnas senare generationer samtliga lyckades höja sig i såväl socialt som ekonomiskt avseende. Av Fredriks ättlingar slutade de flesta i misär. Så vidt jag kunnat finna, är denna gren av släkten numera utdöd. startsidan
Om Fredrik Fredriksson hava Säters protokoll en hel del att förtälja. Till yrket var han sämskmakare och vid sin död ålderman inom detta skrå. Hans bouppteckning av 1819 visade en behållning av 608 riksdaler banko. 1778 hade han förvärvat gården nr. 21, som år 1924 befinner sig i hans sondotters ägo. Den nu 87-åriga fru besökte jag sommaren 1923. Hennes gamla gård såg betydligt vanvårdad ut och hennes lilla bostad var mycket torvtig. Hon påstods av stadsborna äga en hel del pengar, men ansågs "underlig" och umgicks knappast med någon, ehuru hon var ovanligt kry för sina år. Av stort intresse för mig var att av henne få mottaga en del gamla handlingar rörande släktingar.
Om Fredrik Fredriksson bevara protokollen ett säreget dokument, en klagoskrift av 1776 inlämnad av borgaren Anders Sätherbäck och hans hustru. Dessa gamla makar, som voro barnlösa, hade "till lättande af wåra bekymmer och en bättre utkomst" upptagit som eget barn Christina Hedman, som sedermera gifte sig med Fredrik Fredriksson. Enligt fosterföräldrarnas utsago hade han vunnit sin hustru "medelst ett gott namn och rygte samt folks inrådande, men särdeles dess egen wältalighet och goda löften". De goda tankar de till förstone haft om honom, ändrade sig emellertid hastigt, sedan han med sin hustru slagit sig ned hos dem och befunnits vara "en trätande, hård och gäckande person", som efter behag disponerade över deras egendom och med "hot och tillwitelse för ringa stånd och fattigdom har Ovist den yppersta side-wördnad och föracht". De anhöllo därför att magistraten ville förständiga Fredrik Fredriksson med sin familj draga hädan, vilket denne även förklarade sig villig göra, "hälst det skulle falla honom swårt att bo ibland ett gammalt och kinkigt folk". Som sin faders son kunde han naturligtvis icke underlåta att senare låta stämma sig av Sätherbäck, innan han förmåddes att återlämna några lösörespersedlar, som "som kommit att medtagas wid flyttningen". Rättens förmaning att "skicka sig höfligt och Ovänligt horar emot annan, och icke kifwas, swärja och låta illa, eller förebrå hwarannan det ena eller andra, utan lefwa i sämja och kjärlek, hwilket slägtingar bäst anstår" var visst av behovet påkallat.
I Fredrik Fredrikssons äktenskap med Christina Hedman föddes nio barn, av vilka fem bleve fullvuxna, en son och fyra döttrar. Sonen Johan Fredrik var sämskmakare som fa dern och hade tre barn i sitt äktenskap med Anna Margareta Westberg. Av Fredriks döttrar blev en gift, medan de tre övriga flyttade till Stockholm, två av dem medförande var sin oäkta dotter. Den tredje avled 1853 å Drottningshuset i Stockholm. Var de båda andra hamnade är mig obekant. Den enas dotter, Sara Sophia, levde ännu 1865 i Beridarbansgatan 19, där hon försörjde sig med att hyra ut rum till resande, efter att tidigare hava varit hushållerska hos hovpredikanten hos hertig Fredrik Adolf, senare ombudsmannen hos Riksens Ständers Bankodiskont Pehr Ulmgren.
Berndt Schuberts yngste son hette Michael och var född 1729. Han är stamfader för den s.k. Stockholmsgrenen, som senare ändrade namnets stavningssätt till Schuberth. I Michaels bouppteckning är namnet två gånger stavadt på detta sätt, men själv bibehöll han hela sitt liv den gamla stavningen, som först ändrades av hans yngste son Johan Georg, farfars far till författaren av dessa anteckningar. Som bekant var man under forna tider mycket likgiltig för offentliga handlingar, särskilt de mera ovanliga. Ej blott offentliga handlingar, såsom kyrkobäcken och domprotokoll, bjuda på en brokig samling stavningssätt av samma namn, utan även vederbörande själva varierade sina namn på ett ofta ganska förbluffande sätt. Vad namnet Schubert angår, så har jag funnit följande sexton varianter: Schubbert, Siubert, Schiubort (mycket vanligt), Schjubert, Schiubertt, Sciubertt, Schuberth (f.g.1754), Siuberth, Schiuberth, Schiubertt, Schiubertt, Schuber, Schubert, Schoubert, Schubert och Siubett. Den sistnämnda originella skrivarten begagnades av Fredrik Fredriksson Schubert själv under en bouppteckning. Att detta berodde på tidsenlig likgiltighet och ej på bristande skrivkunskap framgår av en av honom skriven och undertecknad handling av 1810 i min besittning, där både handstil och stavsätt äro förhållandevis oklanderliga. startsidan
Michael valde det traditionella sämskmakaryrket, var 1758 gesäll, men kallas 1761 för mästare, alltså 32 år gammal. I slutet av 1778 eller början av 1779 blev han ålder man inom sitt skrå, vilket han förblev till sin död 1795.
I mångt och mycket företedde Michael en annan typ än bröderna. Medan Fredrik var slagskämpen och bråkmakaren, Bernhard den försiktige affärsmannen, gav Michael intrycket av den något sävlige, rättrådige och samvetsgranne handtverkaren, som ej går utanför sitt gebit utan att vara nödd och tvungen. Med åren kom en viss värdighet över hans sätt, som då han 1780 i en för honom pinsam process tog sin dotter i försvar med värdiga och smått rörande ordalag. Att han i sin stad åtnjutit aktning och förtroende framgår ej blott av att han valdes till ålderman, utan även av de förtroendeuppdrag, som magistraten, ibland mot hans vilja, hedrade honom med. Plats som bisittare i magistraten mottog han väl, men en annan gång vägrade han ståndaktigt att mottaga ett uppdrag, som magistraten ville lämna honom, under uppgift att han ej förstode sig på att sköta en så vidlyftig sak, och vidhöll denna mening, ehuru "Rätten giorde honom åtskillige bevekande föreställningar". - Ett visst småaktigt pedanteri tycks hava vidlåtit honom att döma av en smått löjlig rättegång med släktingen rådman Hans Crom angående en Michael tillhörig häst, som han, påtagligen med orätt, påstod blivit skadkörd av Croms son. - Sin värdighet tog han som agdt väl i akt, såsom t.ex. då han åtalade en viss Hök Erik Ersson, som i smädliga uttryck farit ut om honom på en krog, emedan han förhindrat en smartare hästbytesaffär, som Hök Erik redan hade gjort sig räkning på. De inkallade vittnenea förklarade också, att de, i förargelsen över att höra en så aktad man smädas, "plättat till Erik Ersson litet på kindbenet".
1760 ingick Michael äktenskap med Maria Lena (Malena) Zäthsman, född 1734 och dotter av rådmannen i Säter Anders Zäthsman och hans hustru Anna Crom. Svärmodern var under många år sinnessjuk. Det gör ett vemodigt intryck att i protokollen läsa, hur man på den tiden betraktade och behandlade sinnessjukdom. Hon trakterades med hugg och slag av en gesäll och tilläts i en process med diverse släktingar att inför rätten uttala så vidunderliga saker, att det förefaller otroligt, att icke de närvarande finge klart för sig hennes tillstånd. Så småningom tycks detta hava förvärrats och slutligen 1748 synes det hava gått upp för magistraten, att ej allt stod rätt till, varför den dekreterade: "För thet allt för myckna oskick som natt och dag förspörjes af den swagsinta Zäthsmans änka, blef beslutit at wid 5 dahl:r Silf:mts vite tillsäga thess anhöriga, henne tillbörligen wårda och i huss innehafwa". Dottern Malena var då 14 år. Anna Zäthsman avled först 1767 och torde efter dotterns giftermål med Michael Schubert hava bott hos denne. Möjligen har Schuberts mot slutet av hennes liv bott i hennes gård nr. 21. av vilken Michael och hans hustru ägde en del. I hennes bouppteckning angives Malena som "hemmavarande" och tillerkändes 30 riksdaler för "ett års vård". Fädernegården nr. 60 förvärvade han av sina syskon först ett halvt år efter svärmoderns död.
Av Malena Schubert får man ur domprotokollen föga uppfattning - man kunde kanske säga lyckligtvis. Blott en gång förekom hon där och då under sådana förhållanden, att man möjligen skulle kunna draga en slutsatsen, att hon varit en resolut fru, som det ej gick an att negligera. Hennes man och dotter hade nämligen inför rätten anmält, att de träffat förlikning med vissa motparter. Rätten ansåg dock klokast, att även efterlysa hustru Malenas mening, och, som hon var sängliggande sjuk, uppdrog åt två rådmän att uppstiga från rätten och i hennes bostad inhemta hennes samtycke. Hon befanns även vara villig att biträda förlikningen, men uppsatte ytterligare ett vilkor, som mannen och dottern skyndsamligen gjorde till sitt. startsidan
Bouppteckningen efter Michael Schubert angiver brorsonen Anders Johan som de omyndige arvingarnas förmyndare. Inventarierna voro mycket enkla och ganska få. Blott verk stads- och jordbruksredskapen voro tämligen rikhaltiga. Några nya husgerådsföremål, jämf ördt med tidigare angivna bouppteckningar, observeras, såsom ett par viktskålar, en länstol, två speglar. Av böcker upptagas, utom de sedvanliga andaktsböckerna och en grammatika, även "en hel samling Gamla Böcker". Gångkläderna utgjordes av "1 Swart Klädning, 1 lius blak Päls, 1 gl. Blå D:o, 1 D:o Blå tröja, 1 Par swarta dramaskor, 1 skin tröja, 1 Grå Schagswäst, 1 bättre, 1 sämre hatt, 1 Par hwita Bomuls want:r". Fastigheten nr. 60 bestående av en hel tomt med åbyggnad värderades till 138 riksdaler 6 sk. Skulderna, huvudsakligen till barnen och måg för innestående tjänstelöner och dylikt, överstego tillgångarna med omkring 100 riskdaler. - Michaels affärsställning hade redan mot slutet av hans liv avsevärdt försämrats. Man kan rätt väl följa nedgången allt från då han började deiva in fordringar -såsom om penningar nödig" till han själv kom på restlängd för oguldna skatter, fick husgeråd utmätta och sålda samt slutligen sin fastighet begärd i mät. Gården lyckades han få behålla till sin död, men arvingarna måste sälja den på auktion till betalnde av boets skulder. Tack vare denna försäljning kunde boet göra rätt för sig, men behållningen blev ingen.
I Michaels och Malenas äktenskap föddes åtta barn, av vilka fem - tre döttrar och två söner - uppnådde myndig ålder.
Äldsta dottern Anna Elisabeth, född 1760, blev 1781 gift med sämskmakargesällen Johan Grandin från Grangärde. Hennes dödsdatum kan tyvärr ej återfinnas, enär hon helt plötsligt försvinner ur Grangärdes kyrkoböcker, antagligen vid omskrivning av dessa. Före sitt giftermål med Grandin hade hon upplevat en roman, som fyller många sidor i Säters domböcker, En viss skomakargesäll Johan Nordgren, hade vunnit hennes adertonåriga hjärta och de unga tu hade beslutat att gifta sig med varandra trots att hennes föräldrar voro emot partiet. "I värsta fall", menade Nordgren, "bygga wi oss en riskoja i Åhsen. Wisserligen äro wi fattige bägge, men så föder Gud oss". Han skänkte henne skospännen på Pålsmässomarknaden och uppträdde i allt som den trogne älskaren - till en tid. När förhållandet visade sig skola få följder, var han visserligen att börja med mycket nöjd därmed, ty, som han öppenhjärtligt anförtrodde en kamrat, det var för honom den största lycka, då de gamla väl nu skulle giva med sig och han få övertaga verkstaden så småningom, men ej långt därefter hade han träffat en förmögnare flicka, som ej heller blev honom ogunstig, och en vacker dag lät han lysa för sig och henne. Michael Schubert tog då å sin dotters vägnar ut stämning å Nordgren. De båda flickornas "strid om en man" blev både löjlig och rörande. Det mycket detaljerade protokollet ger dessutom en ganska intim inblick i seder och förhållanden från den tiden. Att börja med förefölla Anna Elisabeth ivrig att försvara sin prioritetsrätt, men allt efter som processen skred framåt, blev hennes f.d. fästmans rätta natur klarlagd för henne, och till slut förklarade hon att "hon icke ville ägta bemälte Nordgren, ej heller missunnade Anna Margareta Naijström få honom till man". Nordgren, eller rättare sagdt hans blivande svärfar, måste betala en större summa "för all kostnad, barnföda och annan olägenhet" och rätten avslutade det hela med det välmenande rådet, att respektive parter borde "lefwa i vänskap och kjärlek och aldeles glömma det förflutna, rom wore det alls icke skiedt". Att Anna Elisabeth för sin del bemödade sig att följa rådet framgick av, att hon året därpå gifte sig med Grandin.
Dottern nummer två Maria Greta var född 1762 och förblev ogift. I yngre dagar hade hon varit bosatt i Hammarby och Westerås, återkom till Säter 1790 och dog därstädes 1819. startsidan
Den yngsta dottern lena Caisa, född 1771, utflyttade vid faderns död till Stockholm, där några år senare hennes yngste bror Johan Georg även bosatte sig. Även hon förblev ogift och dog på Drottninghuset i Stockholm 1853, således 82 år gammal.
Äldste sonen Anders, som var född 1763, blev sämskmakare som fadern, torde vid dennes död hava fått övertaga verkstaden och dog ogift i Säter 1806. I Sämskmakarembetets protokoll för 1801 kallas han "ung Mästare". Han var enligt samma protokoll "i anseende till mindre fördelagtigt sinnesbruk eller enfald mycket af sig kommen", varför hans embetsbroder och släkting Anders Naijström erbjöd sig att taga hand om honom och hans verkstad. Något senare samma år anmälde emellertid Anders Schubert, att hans gesäll Carl Petter Nyström ämnade gifta sig med hans syster Maria Greta, varför han nu hade flyttat till henne. Något äktenskap blev aldrig av, men både Anders och Maria Greta bodde i flera år has Nyströms, som 1807 i mantalslängden benämnes brandvakt. Efter den senares död - han blev mot slutet sinnessvag - flyttade Maria Greta till hammarsmeden Högbergs änka, och omförmäldes 1814 i mantalslängden som "52 år, sjuklig och utfattig".
Yngst av alla barnen var Johan Georg, född 1774. Såsom yngre son skulle han enligt familjetraditionen bliva plåtslagare, och sattes därför i lära hos mäster Johan Crom. 1797 den 23 juni blev han gesäll, sedan han, enligt det i min ägo befintliga gesällbrevet, "sin Lärotid ej allenast med sin Läromästares loford om et ärligt och skickeligt upförande utstått, utan ock därunder förwärfadt sig sådan färdighet i detta Wårt Handtwärk, som för en rättskaffens Gesäll fordras". Antagligen 1798 avflyttade han till Falun, där medlemmar av mödernesläkten Zäthsman voro bosatta, och i början av adertonhundratalet slog han sig ned i Stockholm.
Härmed är redogörelsen för släkten Schuberts öden i Säter under sjuttonhundratalet avslutad. Mot denna kan bl. a. helt visst även riktas den anmärkningen, att den är för ensidig idet den bygger till så väsentlig del på rättshandlingar och således visar blott den ofördelaktiga sidan av vederbörandes väsen. Detta är helt visst riktigt och kan endast försvaras med ordstävet att "man tager vad man haver". Några brev finnas ej i behåll från denna tid, ej heller andras samtida skildringar. Släkten var allt för koncentrerad för att behöva öda tid på brevskrivning och allt för obetydlig för att väcka andras uppmärksamhet. Det återstod mig därför endast att ur bouppteckningar och rättsprotokoll, taxeringslängder och skråhandlingar söka få fram en låt vara mycket fragmentarisk bild av mina förfäder. Denna bild är helt säkert mycket grumlig och i sin ensidighet knappast fullt rättvis. Blott helt flyktigt framskymta drag ur familjernas vardagsliv, den strävsamma, bekymmersfyllda tillvaro som fördes av handtverkarne under 1700-talet. Vad som synes är konflikterna, undantagstilldragelserna. Helt visst hava släkten Schuberts i Säter medlemmar att uppvisa många drag av idog flit, kärlek inbördes och förnöjsamhet i sin ringa lott, fast vi nu icke kunna veta något därom annat än genom sparsamma möjligheter till slutledningar. Det må därför tillåtas en deras sentida ättling uttrycka förvissningen, att om det stora flertalet av dem har kunnat begagnas det uttryck, som i ett domsprotokoll av 1777 fälldes om min farfars farfar Michael Schubert: "Han är en ärlig och beskiedelig Borgare och Mästare här i Staden". startsidan